måndag 30 mars 2009

Förlossningen och tiden på BB

Jag börjar med att tacka för alla gratulationer som har kommit via kommentarer, sms, mail, telefonsamtal osv. Vi har inte svarat på kommentarer på bloggen den senaste tiden och ni förstår säkert varför ;) Nu är vi hemkomna från BB, och det känns så otroligt skönt! Andreas har uppdaterat er under dessa dagar, och jag tycker han har skött det så bra med bilder och allt. Jag tänkte ändå skriva en förlossningsberättelse, och lite om tiden på BB med vår underbare son – Noel!

I torsdags kväll när vi satt i soffan och försökte slappna av efter vattenavgången så kände jag lite som mensvärk, men tänkte att det lika gärna kan vara ”inbillning”. Men den molande värken tilltog och när vi gick och la oss vid 22 tiden så kändes det som att det kom lite mer regelbundet, och så klingade det av. Jag låg och försökte sova ett tag men kände att jag mest vände och vred mig så för att inte väcka Andreas gick jag upp igen. Tittade på tv, vilade, bloggade och gick runt. Nu var jag ju ganska säker på att värkarna kommit igång, och försökte klocka dem och de kom med ett par minuters mellanrum. Väckte Andreas och så ringde vi förlossningen, för att i alla fall göra dem uppmärksamma på att något var på gång. Då fick jag rekommendationen att ta ett varmt bad och en panodil, och försöka vila. Så jag tappade upp ett bad, och låg där ca 45 minuter, men det var både skönt och jobbigt på samma gång.

Jag gick runt ett tag efter det men sen kände jag att jag ville åka in. Vattnet hade ju gått också, och jag ville i alla fall bli undersökt så vi ringde in till Mölndals sjukhus och fick komma dit. Jag fick ligga med CTG i 30 minuter och sedan undersökte de mig. Då kunde de fortfarande se livmodertappen och därför kunde de inte se hur mycket jag var öppen, men de uppskattade öppningen till 2 cm. De rekommenderade då oss att åka hem och vila. ”Och om inget mer har hänt innan 13 imorgon då ni ska till Östra!” Usch, då insåg jag att detta kan ta tid! Jag fick 2 citodon och så begav vi oss därifrån. Vi kom ner till parkeringen och då spydde jag så vi fick åka upp och hämta 2 nya tabletter! Sedan körde vi hemåt och det var bara att skicka sms till alla igen om att det var falskt alarm.
Väl hemma igen så la vi oss och försökte vila! Jag kände att värkarna kom mer regelbundet och att de tilltog, men tänkte mest att det skulle vara så! De hade även ändrat karaktär från att kännas mest som mensvärk vid magen till att göra ont mot ryggen istället! Vid 6 gick jag upp på toa och då såg jag blod i vattnet som kom och då kände jag panik. Jag ropade på Andreas och sa att nu åker vi in, jag vägrar vara hemma! Vi skulle också höra av oss om fostervattnets färg ändrades så Andy ringde in och vi fick komma in igen.
Andy hämtade bilen och sen gick vi ut. Usch, vilken bilresa! Snöade ganska mycket och det låg ett par centimeter på marken så samtidigt som jag uppmanade Andy att köra fortare så uppmanade jag honom att ta det lugnt! Denna gång skickade vi inte sms till någon för jag ville inte oroa någon med att skriva att det var blod i vattnet, så därför hörde vi inte av oss. Jag var ganska säker på att vi bara skulle bli undersökta och sen hemskickade igen så onödigt att väcka alla för det.
Väl framme så satte de CTG på mig igen och den skulle sitta i en halvtimme och då var klockan 6.45. Jag låg i rummet och värkarna blev värre och värre. Jag försökte att andas djupa andetag men det gick sådär, och det blev en del skrik. 7.15 kom våra barnmorskor in (vi hade en barnmorska och en student) och sa "Det låter som att ni behöver lite hjälp här"! Andreas svarade att det nog var så, för nu hade det blivit värre. De ville bara kolla om jag hade öppnat mig något mer, och då tänkte jag bara hoppas jag är öppen något mer nu, för jag vill verkligen inte hem! Hon kände efter och tittade fram och säger: "Hon är öppen 9 cm, vi måste in på förlossningsrummet!" och då sa jag till Andreas:
”Jag tror du kan skicka sms till våra föräldrar nu, för vi behöver nog inte åka hem i alla fall”

Vi kom in på förlossningsrummet och där presenterade de min nya vän – lustgasen. Det var den enda smärtlindringen jag kunde få, eftersom jag redan var öppen så mycket. Men den hjälpte mig. När värken kom så började jag andas i den, och det underlättade verkligen att andas på rätt sätt i den då. Lite groggy blev jag av den, och barnmorskan sa att jag bara skulle försöka att ha den när värken kom och upp till toppen på värken, för efter det så gör den bara att man blir lite vimsig. ”Men det är ju så skönt då” svarade jag. Jag försökte även bjuda Andreas på lite, men han ville inte testa just då!
Barnmorskorna var jättebra och informerade hela tiden och hjälpte till. De gav även tips på ställningar som kunde underlätta och att stå på knän i sängen med huvuddelen högt upplyft var skönt. Då kunde Andreas massera min rygg och det var riktigt skönt.

När det sen var dags för krystandet så var det ganska fräckt för kroppen visste liksom själv vad den skulle göra. Barnmorskorna och Andreas coachade och hjälpte till, men ändå visste man precis på nåt sätt. Jag är ganska imponerad över hur man kan slappna av så mycket emellan värkarna, det var nästan som om jag låg och sov och så kom en värk och så bara nickade jag och sa NU, och så krystade jag och sen la jag mig tillbaka och vilade igen. Så svårt att förklara känslan, men det gör ju överjävligt ont en liten stund för att sen klinga av. Under själva krystandet så använde jag inte lustgasen alls, det behövdes inte då.
Värkarna som kom under krystandet var ganska korta och barnmorskan sa att det kunde ta ett litet tag om de inte ökade, men sen när de började prata om att de såg huvudet så fick man ny kraft! När Andreas sa att han såg huvudet så började jag förstå att vi var riktigt nära och jag ville bara få ut bebisen! Efter ytterligare en stund så kände man att det var riktigt nära, och så hör jag bara att de säger att på nästa värk så kommer nog huvudet ut och då tog man i J och då ser t.o.m. jag huvudet och barnmorskan säger: ”Om du fortfarande har värk så kan du krysta med, för då kommer hela kroppen” och jag krystar och då ploppar han ut och direkt hörs ett ljuvligt litet skrik.
När de säger att vi fått en liten pojke kommer tårarna och det är nog först då som jag inser att vi har fått vårt lilla barn. Både jag och Andreas gråter och jag säger om och om igen ”vi har fått en pojke, vi har fått en pojke”! Sen lägger de upp lillkillen på mitt bröst och han är verkligen världens finaste! Nu när jag sitter här och skriver så börjar tårarna rinna igen för det är så magiskt (Andreas korrekturläser och börjar fan också lipa igen)!

Helt nykläckt!

Andreas var ett stort stöd under förlossningen och det hade aldrig gått utan honom. Han var lugn och sansad, stod bredvid mig och pushade och uppmanade mig att andas. Han masserade ryggen och höll i min hand – så att jag kunde klämma åt den när det gjorde ont. Han var orolig innan att han skulle känna sig överflödig men jag hoppas inte att han gjorde det, för han var ett fantastiskt stöd. Älskar dig!

Hos pappa strax efter födseln.

Efter lite undersökningar på mig och Noel, så fick vi in vårt föräldrafika och då var jag hungrig! Längesen kaffe och macka smakade så gott J När fikat var avklarat och jag hade fått gå på toa, så fick vi komma till BB. Där installerades vi på vårt rum, och sen var vi själva i vår lilla familj. Vi satt mest och tittade på underverket och det kändes så overkligt! Blev en massa mys där och amningen kom igång bra. Han tar rätt grepp och han får i sig mat, och det är så skönt att det verkar fungera som det ska.

Fika till mamma och pappa

Framåt kvällen så bestämde vi oss för att Andreas skulle åka hem. De kunde inte garantera sovplats för honom och de kunde inte ge besked förrän ganska sent, eftersom det var så mycket folk på både på förlossningen och på BB-avdelningen. Och eftersom vi alla var trötta så sa vi att då får han åka hem och sova, så att han åtminstone får sova ut. Han och Noel myste ihop en stund så kunde jag duscha, och det var så skönt. Sen åkte Andreas nog hemåt vid 20-tiden och vid 21 var jag i säng. Jag sov inte så mycket den natten, utan låg mest och tittade på Noel som sov så sött. Han vaknade till lite, fick amma lite och somnade om igen. Han sov på mig en stund och jag bara njöt. Det var nog den mysigaste natten någonsin!

I mammas och papas famn på BB

I lördags så kom Andreas till BB på förmiddagen och sen hade vi hela dagen ihop där. Myste, sov, ammade och tittade på Noel. J Man kan sitta hur länge som helst och bara titta på honom. J Dagen bara flöt på, och det var skönt. Andreas åkte hemåt vid 21-tiden och strax efter det gick vi och la oss.

Den lilla, lilla pyjamasen är alldeles för stor.


Den natten blev det inte heller så mkt sömn. Lillkillen som vi delade rum med fick inte i sig så mycket mat, så han skrek massor. När han väl blev tyst så vaknade Noel och ville ha mat så vi avlöste varandra. Men det gjorde ingenting. Jag var inte direkt vaken av den andra bebisen, men så fort Noel gnydde till så vaknade jag. De sista timmarna på morgonen så sov vi i alla fall gott och vi vaknade vid 8-tiden. Så när Andreas dök upp strax innan 9 var vi klara för frukost. Efter det så inväntade vi barnläkarbesöket som skulle ske någon gång mellan 10 och 12. Undersökningen gick bra och Noel hade bara gått ner 90 gram, vilket var jättebra. De får gå ner 10 % av sin kroppsvikt så han hade ju lite att spela på. Det var skönt för då är ju amningen igång, och han får i sig det han ska.

I väntan på barnläkaren

När barnläkaren undersökt honom så väntade vi bara på hemgång, men innan dess måste man ha ett samtal med barnmorska så att man får information, återbesökstid, ställa frågor osv. Så vi fick vänta en stund på det. Nu ska alla semesterbebisar ut, så det var fullt på både BB och förlossningen i helgen J Sen fick vi i alla fall okejat allt, och sen var vi därifrån på väg hem med vår lille son.

Blev ett långt inlägg detta, och det är skrivet i omgångar. Nu ska jag dock mysa lite igen med min familj, så får skriva mer sen om första dygnet hemma!


Han är inte så stor - vår lille plutt!



11 kommentarer:

Anonym sa...

Jag gråter också!!
Minns själv känslan av att få Isabella på bröstet även fast jag inte var i närheten av så modig som du var.
Noel är riktigt riktigt söt, en liten prins!
/Camilla

Mormor sa...

Han är helt underbar och det är ni föräldrar också!

Nathalie sa...

Ingen tår här men fasiken så rörd:) Kanske för att jag inte är mamma själv.. Grattis grattis till er fina Noel. Åh han kom inte på min födelsedag heller precis som du lovade:) Jag är väldigt glad att allt gick bra. Micke oxå såklart. Förlåt för att vi inte är med med mess och så fast vi tänker på er hela tiden.
Stor kram från oss i Sumpan

Karin sa...

Här rinner tårarna, så fantastiskt att läsa! Han är så fin, så fina bilder på er prins! :) Älskar er!! Puss

Linda sa...

Ojoj, det är både roligt och läskigt att läsa din berättelse! Underbart att allt gick så bra!

Elin till Camilla sa...

Det enda som räknas är ju att få ut sin lille bebis och att både mamma och bebis mår bra! Tycker du var grymt modig som klarade av allt trots alla motgångar! Och nu har vi varsin liten som kan "leka" ihop i sommar! :) Kram Elin

Elin till Nathalie sa...

Tack så mycket! Hehe nej din födelsedag vågade vi inte röra ;) Vi tänker på er också och hoppas vi ses snart! Förstår att ni har massor nu med flytten och vi hörs o ses när allt lugnat sig :) Kram från oss

Elin till mormor sa...

Tack världens bästa mormor!

E till karin sa...

nu har ju moster också fått träffa honom och se honom live! :)

E till Linda sa...

Ja, det är en ganska positiv beättelse måste jag säga :) Låt den inte skrämma bort dig nu :)

Kim sa...

Bra och spännande sammanfattning, med fina bilder! Ser fram emot att träffa det lilla livet... och er också :)