tisdag 1 september 2009

Älskade Fanny

Imorgonkväll är det dags för Fanny att somna in, vår älskade Fanny! Hon kom till oss för ganska exakt 11 år sedan, en liten busig och glad vovve. Hon är fortfarande glad, och busig ibland, men märkbart myket tröttare. Hon har fått en knöl på magen som vuxit och börjat vätska sig, och de vet inte om den vuxit inåt också för nu har hon börjat hosta otäckt. Vetrinären sa att en operation inte någon idé med en såpass gammal hund och nu när hon inte mår bra så är det mest rättvist för henne att få slippa vara sjuk.

Det känns helt fruktansvärt hemskt att hon ska försvinna. Man har ju mötts av hennes skall i 11 år när man kommit hem, och hon har liksom alltid varit med. Jag minns när vi hämtade henne. Mammas arbetskamrats kompis (?) hade hundvalpar och vi skulle äntligen få en hund, och då en tik. Vi mötte honom vid en bensinmack, eftersom det var en bit att åka, och han hade med sig 3 valpar som vi skulle få välja på. De var ju hur söta som helst alla tre, men en liten krabat somnade i min famn och då var det kört - henne skulle vi ha. Vi hade med en korg att ha henne i när vi åkte bil men hon låg nog mer i vårt knä. Hon luktade dock så mycket hund så vi fick stanna och bada henne i ett handfat på en rastplats innan vi kunde köra vidare. Namnet tror jag vi kom på där i bilen!

Sen den dagen har Fanny varit med, och jag har känt henne som min hund även om jag inte bott med henne på 7 år! Hon har vart med ute och sprungit, plockat blåbär, promenixat, semestrat och bara myst. Ett tag räckte det att bara ta på sig löparkläderna så blev hon superglad och sprang till dörren för att få följa med, men den senaste tiden har hon varit ännu mer nöjd över att få stanna hemma.

Älskade Fanny, hoppas att du får det riktigt skönt nu. Vi kommer sakna dig massor och det kommer bli så tomt utan dig. Tårarna rinner ner över kinderna nu, och kommer nog fortsätta göra det ett tag till. Det är en älskad vän som försvinner nu!










5 kommentarer:

Linda sa...

Åh, nu rinner också mina tårar! Få förstår hur otroligt fästad man blir till sina husdjur, och efter så många år! Det är en familjemedlem! Känner verkligen med dig, då blotta tanken på att mina katter nu börjar bli till åren skrämmer min från vettet.

Hemskt att måsta ta farväl, men som du skriver vill man ju inte att hon ska lida. Själv vill man ju att de alltid ska finnas där, men man får glädjas åt alla de år ni fick!

Kram!

Karin sa...

Älskade finaste Fanny! Tårarna rinner här också... usch vad tomt det kommer bli! Kram!

Malin sa...

Stackars dig Elin! Tårarna börjar rinna på mig med när jag läser. Ens husdjur är ju en del av familjen. Om dom ändå visste hur mycket dom betyder för oss och hur stor tomhet det blir när dom lämnar oss.
Jag vet hur det känns att behöva ta bort sina husdjur. Fick för ett par år sedan ta farväl av mina katter som var 17 år och skröpliga. Det är fruktansvärt men man vet ju att dom mådde bäst utav det.

Massa styrkekramar till dig !

Sandra sa...

Mina tårar rinner oxå när jag läser det du skrivit...jag förstår och vet precis hur du känner dig. Man blir så fäst vid sina djur och det känns otroligt hårt och ledsamt i hjärtat när det e dags för dem att somna in...snyft..men dem ska ju klart inte lida heller. Jag var med när vi fick avliva vår hund och den dagen glömmer jag aldrig, den värsta dagen, och när min hund tog sitt sista andetag...åh vad jag va ledsen då
:( det var ingen rolig upplevelse men jag är väldigt glad för att jag var där.
Det går över med tiden, fast jag kan fortfarande sakna min hund än idag!
Ha det så bra
Kram kram

Elin sa...

Tack allihopa!

Kram