4.38

Japp, 4.38 blev tiden för min del i årets upplaga av Stockholm Marathon, 5 juni 2010. Inte alls den tiden jag trodde, eller hade hoppats på från början men jag är så otroligt stolt och nöjd ändå så det spelar faktiskt ingen som helst roll nu efteråt.

Jag startade bra i ungefär 6 min.tempo precis som planerat och höll ett jämnt och bra tempo i ca 20 km. Kändes bra och jag fick t.om. hålla tillbaka lite för att känna att jag skulle orka senare i loppet. Efter ca 17 km fick jag en jobbig känsla i höften. Det kändes precis som när man sprungit långt på asfalt, och jag har känt det vid tidigare lopp men då först vid ca 30-33 km och man varit ute länge. Nu kom det mycket tidigare än innan och det var jobbigt. Vet inte om jag kan ha sprungit och belastat fel för att avlasta foten, för jag var nervös för att få ont i den.

Smärtan kunde jag hantera och jag sprang vidare, och det var aldrig så illa att jag kände att jag skulle bryta. Efter ytterligare ett par kilometrar så började jag känna i båda höfterna, och vid 30 km kändes det även i knäna och då gav jag upp att springa på personbästa utan satsade bara att ta mig runt.

Vid Slussen hejade Andreas, mamma och Noel på mig och jag fick en puss av min lille prins, så då orkade jag springa vidare på den pussen länge. :) Jag stretchade, sprang, stretchade och sprang och de sista kilometrarna var plågsamma men jag tog mig runt och när jag såg 41 km skylten fick det bära eller brista och jag ökade... så mycket jag kunde iaf. och tempot låg på strax över 5 min tempo ett tag där. Då kändes det som att det satt spikar som vreds om o knäna men det var bara att bita ihop och tvinga sin framåt. Väl inne på stadion ser man målgången och som jag beskrivit innan: Då kan man nog flyga nästan! Tog i allt jag hade och ökade och när jag hörde speakern ropa ut "Nere i kurvan ser vi nu Elin Axell som springer för Jogg.se" så fick jag ytterligare extra krafter och kom över mållinjen med tårar i ögonen! Är så otroligt glad att jag fullföljde, och stolt att jag klarade det!

Banan för årets mara var lite ändrad mot tidigare år, och inte helt positivt för min del. Första varvet var kortare (16 km) än första, och andra varvet startade med nästan 10 km ute på Gärdet och Djurgården och det var en mentalt jobbig bit. Ganska folktomt och tråkig del av banan, och jag hade hellre tagit den sträckan tidigt i loppet när man fortfarande var pigg och så haft det kortare varvet som andravarv.

I efterhand kan man kan ju alltid fundera på om man tränat tillräckligt, vad man skulle gjort annorlunda osv. men jag tror faktiskt inte jag hade kunnat göra så mycket mer. Jag tror att jag klarade av loppet, trots smärtan, just för att konditionen var såpass bra som den var. Orken räckte till och då kunder jag hantera smärtan också liksom. Nu får vi se om det blir nåt mer marathon för min del... "aldrig mer" sa jag direkt efteråt, men man kan ju ändra sig också. :)

Honululu Marathon går 11 december 2011 och det skulle man ju kunna kombinera med min 30-årsdag den 7e december. Och vi skulle ju kunna kombinera vår bröllopsresa med denna händelse också.... för nästa år - 13 augusti blir vi man och hustru! ;)