Så sträcker vi ut ...(Andreas)

En hand? Ett finger? En lättöl? Nej men mitt satans lår, jag försökte, dum som jag är att spela innebandy idag. Högre makter hade bestämt att Andreas kunde få spela i max 30 minuter (jag är tacksam och tackar den helige anden) men sen fick det vara bra och låret sa ifrån ("-jag vill hem och sova, sa låret") igen. Lite mysko, både jag och mitt lår vet om att vi tränar inför Göteborgsvarvet och vi försöker även gå ner i vikt, tillsammans, jag och mitt lår! Jag tillfredsställer mitt psyke med lite skön innebandy och vi bränner kalorier som aldrig förr precis som planerat. Då börjar det här "cp-låret" att "go fucking crazy banana" och trotsar vår överenskommelse. Jag blir så trött, vi har haft ett samtal nu jag och låret, ingen innebandy på 2 veckor! Däremot ska vi ut och springa mer tillsammans som ett lag, jag och mitt lår. Jag funderar även på att köra någon slags teambuilding med min kropp, det känns som om att vi har glidit isär lite. Jag tror att det kunde vara bra om vi kunde sätta upp gemensamma mål samt ha lite roligt för en dag eller två. Nog om detta.. jag har ju faktiskt lagt en rejäl vurpa också ...

Spårvagnar är ett satans otyg som typ kör över folk, de har företräde typ överallt. Spårvagnar går på typ räls...man kan typ snubbla på räls...och det var typ precis vad jag gjorde... so far so good...
På vintern grusar man typ gångbanor och vägar med typ miljarder ton grus, varför inte ha typ grusvägar istället? En vurpa + miljarder ton grus på vägen = skrapsår, typ!

Jag måste även säga att jag inte är något stort fan av tomater...de smakar typ inget och är jobbiga att skära i bitar (gurka är tusen gånger bättre) och igår skulle jag skära tomater men kniven ville såga sig igenom mitt finger istället, vi möttes halvvägs kan man säga.

Nog om mig, vi har ju en bebis på gång och den smärta jag har upplevet på sistone är inget emot vad Elin antagligen kommer att få/har. Fast en annan typ av smärta tror jag det är, jag har en phd i smärtologi så jag vet nog vad jag talar om, om du nu undrar. Vi har varit på föräldragruppen en sista gång, det kändes aningen utdraget i slutet och sedan besöket på mölndals sjukhus kändes lite som en repetition. Hela den här födabarnprocessen känns lite överarbetad, visst det är grymt bra att få information, men frågan är om det inte blir för mycket av allt? Det är min åsikt iallafall. För 20-30 år sedan var pappan mer eller mindre bara ett stolpskott som var ivägen och han fick knappt ens komma in vid födsel och liknande, men numera är pappan den VIKTIGASTE (förutom mamman kanske, fast ibland undrar man när man hör BM), helt sanslöst vad viktig han har blivit (lite ironi, fast ändå med viss seriositet).

Vecka 38 är i analkande och det kan ju faktiskt slå till när som helst nu. Då kommer iallafall jag att sträcka ut (huruvida mitt lår är med i detta eller inte har vi inte diskuterat) min hand och ta emot min dotter/son av hela mitt hjärta. Det är så stort så det går inte att förklara! En ny liten "delvis jag" kan ju bara bli succe? :)

/Andreas

PS: Kan man sträcka låret när man är nyfödd? (Avd. vad går i arv?)