Tankar kring gravidteten och förlossningen...

Då var vi inne i vecka 35 och det är 6 veckor kvar till BF. Tiden går sjukt fort och jag tänkte på det när jag la in det förra inlägget på bloggen att jag bara skriver om vad som "ska" ske under veckan enligt böckerna, men inte vad som sker med oss!

Orken att skriva har väl inte riktigt funnits, och just orken är väl en stor del av gravidteten just nu. Att man är hyfsat trött stor del av tiden! Sömnen blir lite si och så under natten. Har vaknat mycket av att jag drömmer, även om jag inte så tydligt kommer ihåg vad jag drömt. Somnar dock om fort igen, men känner ändå att nattsömnen blir störd. Sen att jag minst en gång/natt behöver gå upp och kissa gör ju att man är uppe lite ändå!

Hehe, mycket av detta inlägg kommer nog handla om sömnen... har börjat känna av att jag är så varm, något som jag hört andra gravida prata om men inte tyckt varit något problem för mig. Men häromnatten när jag vaknade och behövde gå på toa så försökte jag somna om istället och intala mig att jag inte alls var kissenödig! Men då kände jag hur varmt det var i rummet så det slutademed att jag både fick gå på toa och sen öppna balkongdörren ett tag. Så igår så öppnade jag upp till sovrummet innan sängdax och lät balkongdörren stå öppen ett tag och det var ljuvligt svalt när man skulle sova =)

En annan sak som jag märkt de senaste dagarna är jag svullnar om fingrar och benen! Fick ju ta av min ring för ett tag sen. Hade nog kunnat ha den lite till, men märkte på kvällarna att jag tyckte den satt så hårt så tog av den. Men nu får jag inte på den längre! Andy sa häromdagen när han tittade på mina fingrar att de "såg ut som små prinskorvar!" och det stämmer nog :) Även fötterna och vristerna svullnar lite nu, inte så att det känns eller gör ont men det syns! Men cremen som jag fick av Maria är toppen nu och kyler skönt :)

Men vill ändå inte klaga! Har nog på det stora hela en ganska "lätt" gravidtetet och är ändå hyfsat igång tycker jag. Det är ju en omställning att man inte kan göra allt man tänkt, och inte orkar på samma sätt som förut men klarar ju ändå av det mesta! Var t.ex. borta på Sportlife idag och gick ett tag på crosstrainern och det känns riktigt bra. Får lite blickar från andra på gymmet när jag kommer med stora magen, men de får gärna titta - är ju stolt över magen! :) Lite svårt att förstå att det är så nära nu. Kom på mig själv igår när jag pratade med en förälder som frågade hur det gick för mig - "Jodå, än så länge går det bra" svarade jag! Då frågade han hur lång tid det är kvar och när jag säger 6 veckor så inser jag att "än så länge" kanske inte passade in i svaret utan jag kan nog bara svara att det går bra! :)

Blir ju en del fokus och tankar kring förlossningen nu också, men känner mig inte speciellt orolig för den. Inte än iaf! :) Känns som att det är en liten del man ska gå igenom av hela denna resa, även om man förstår att den blir både smärtsam och tuff men på något sätt ser jag ändå fram emot det! Ska bli spännande att se hur det är och vad det är man går igenom - man har ju faktiskt ingen aning.

Känns väldigt konstigt att förbereda sig på något som man inte har en aning om hur det är, t.ex. när man funderar på smärtlindrigt. Man får nog vara öppen för det mesta, och se vad som behövs när man väl är där. Hade ju varit skönt att klara sig på lustgas, och avslappning, men jag har ingen prestige i det och behöver man mer smärtlindring så får man ta det då.

På Magplasket så pratade bm ganska mycket om att ha en målbild för sin förlossning, så att man har något att se fram emot. Lite som mental träning som idrottsmän har. Första tanken var ju att det är när bebisen precis kommit ut och ligger på bröstet, men så diskuterade vi det lite och hon sa att det är bra att ha en målbild lite längre fram i tiden efter förlossningen, eftersom man inte vet vad som händer. Om man t.ex. måste sövas för snitt så kommer man ju inte till den målbilden för då ligger man ju uppvak efteråt. Har funderat lite mer på det där, och nu tror jag målbilden snarare handlar första dygnet när vi tre kommer hem från BB och är en liten familj här hemma. För oavsett hur man föder så måste ju målet vara att få hem en frisk liten bebis!

Har ju hört nu ett antal gånger att en förlossning är en lika kroppslig ansträngning som ett marathon, men jag har svårt att tro det! Förlossningen måste ju vara så mycket jobbigare? Får ju jämföra detta lite mer efteråt i ett inlägg antar jag, men har även funderat på det... men på ett marathon kan du ställa dig vid sidan av och säga "Nej, jag lägger ner! Jag fortsätter inte nu utan bryter här!" Det är ju inte lika lätt att göra under en förlossning, även om man har hört folk säga att de sagt precis så. :) På ett marathon är du ju igångi max 6 timmar (+/-) men det finns en gräns för hur länge du får springa innan de stannar loppet. En förlossning i öppningsskedet kan hålla på i x antal timmar mer än det, och man vet inte hur länge man får hålla på!

När krystvärkarna väl sätter igång så vet man iaf att det är dax för upplopp för de får inte hålla på mer än ca 1 timme, sedan måste barnet ut! Så den sista biten kanske kan jämföras med sista milen på maran? Har hört flera säga "När krystvärkarna kommer så får man ny kraft och vet att det finns ett slut på det hela, och man vill bara kämpa!" Och det kan nog jämföras med sista kilometrarna av maran, när man springer och inser att Stockholm Stadion är nära och man vet att man snart är i mål! Då har man extra krafter att ta av, och kan t.om. öka farten en aning coh när man väl är inne på Stadion så kan ju nästan flyga ;) Men men, det är bara spekulationer.. jag får återkomma i ämnet efter Tjallä tittat ut! Känner igen som både sprungit Marathon och fött barn, så kan ju inte fråga om en jämförelse heller :)